Vill man, så kan man!

Dokumentären "Det rätta barnet" som sändes på svt här om dagen lämnade en dyster känsla efter sig... Trodde att det skulle visa på lite mer av den glädjen det är att ha ett barn med down syndrom... Visst, det var ju deras film, deras vardag och känslor och visst har vi oxå det jobbigt emellanåt...men det är väll oftast INTE pga down syndrom, att jobba heltid med många barn är väll alltid jobbigt...känslan att inte räcka till... Och att det är kaos här när vi tex renoverar beror ju definitivt inte på lilla A, även om man för stunden blir galen av att hon är överallt, men å andra sidan så är ju även lillasyster N det...
Jag har oxå ångest över att jag; inte språktränar med lilla A tillräckligt, men det gör de på dagis varje dag...
Att jag inte åker på gympa varannan vecka, men vi dansar, gör kullerbyttor, hoppar, springer, sparkar/kastar boll, klättrar, balanserar osv varje dag hemma...
Men jag tror att om man inte har kunnat accepterat diagnosen på sitt barn så blir det nog så...att man blir arg, bitter o ledsen... Jag följer flera bloggar och flera har det mest jobbigt, medan andra har det mest skoj...och i de flesta fall har det med personerna i sig att göra hur det blir...med eller utan DS. Man får omprioritera vissa saker kanske, för att dämpa måste ångesten...och att se vardagens sysslor som träning för framtiden...
Vi har ett friskt barn, men med en diagnos... Skulle ju aldrig välja bort det mot att ha ett sjukt barn utan diagnos..! Bättre att glädjas för vad hon faktiskt kan, istället för att va ledsen för vad hon inte kan...
Men visst, såklart man blir arg på "DS" ibland när de andra 4-åringarna springer förbi utanför staketet...där lilla A står och kikar ut...skulle vilja öppna grinden och säga "spring o lek jag ropar när maten klar"...då blir man såklart lite ledsen...
Måste bara lätta upp stämningen med en länk, som trots glädjen bjuder på några fina tårar...

Max av mamma Anna
- Posted using BlogPress from my iPhone